Sjunde sinnet är en serie inte riktigt som alla andra. En fantasifull, rolig, underfundig serie med en allvarlig botten. Huvudpersonen Teo är en ensam femåring som har förlorat sin mor och vars far är för upptagen av sin egen sorg för att alltid orka finnas till för sin son.
Teo grubblar mycket, är blyg och utan vänner. Men allt förändras en dag när han hittar en bok på vinden. En bok med tomma sidor. På omslaget syns en liten flicka i hans ålder och i Teos fantasi växer bokens skrivna handling fram med henne som centralfigur. Och här kan det mesta hända!
Snart blir Teo en aktiv deltagare i den berättelse som han själv diktar upp. Det är en värld som existerar parallellt med vår egen. Det är samma hus, samma miljöer och samma människor. Men det är förstås skillnad på världarna.
I overkligheten myllrar det av sådant som inte hör hemma i verkligheten och eftersom Teo bestämmer berättas allt i klarare färger. Här finns mörkrädda spökbarn, melankoliska stubbar, förvirrade ekon, griniga spegelbilder, inkompetenta samveten, höjdrädda jättar, blyga ljuslågor, inkontinenta moln, gosiga varulvar och blommor med storhetsvansinne.
Och så Ella förstås, flickan från omslaget.
Ella är ett barn från sagorna som inte vet hur man gråter och som tror att det inte finns några problem i världen som inte kan lösas med en kram.
Figurerna
Teo är en femåring med gröna ögon, rufsigt rött hår och ett väldigt stort hjärta. Han saknar verkliga vänner i livet, men har en rik bekantskapskrets av fantasifigurer.
Teo är en obotlig dagdrömmare som önskar att verkligheten skulle vara mer som overkligheten. I sin fantasivärld är han tillfreds med tillvaron, näst intill sorglös. Men världen bortom hemmet och fantasin upplever han som lite hotfull.
I sin dagbok skriver Teo små brev till sin döda mamma där han berättar om hur han har det, så att hon inte ska sakna honom för mycket och bli ledsen. Teo ser alltid på världen ur ett barns direkta, kloka och avväpnande perspektiv och har en osviklig talang för att hitta ljusglimtar i mörkret.
Ella är en sagoflicka med stora violetta ögon och ett ännu större leende. Hon vill lära känna allt levande och helst dela ut kramar till allting.
För henne är det obegripligt hur någon kan stå emot att klättra upp i toppen på skogens alla träd eller dansa omkring barfota i ett åskväder. Ella kan också, när hon tycker att det behövs, vara otroligt bestämd och envis.
Hon bor i den bok som är nyckeln till fantasin. En lila dagbok med nötta pärmar och helt utan text. Från bokens tomma sidor läser Teo om allt det han upplever i overkligheten tillsammans med Ella, flickan från bokomslaget.
Teo bär med sig boken överallt och tar på så vis också med sig sin fantasivärld vart han än går.
Teos pappa är en tystlåten, lugn och sansad man som sedan hustruns död även blivit dämpad och grubblande. Det var hon som fick honom att leva upp, se på världen med nya ögon och våga testa nya saker.
Nuförtiden är det inte mycket kvar av den trygge harmoniske man som Teos pappa en gång var. Han har fastnat i en tämligen isolerad tillvaro där sorgen blandas med skuldkänslor över hans oförmåga att vara det stöd för Teo som han vill utgöra.
Bobo är ett litet spöke som har ovanan att skrämma upp sig själv. Han kämpar hårt för att sprida skräck omkring sig, men lyckas sällan tänka ut något läskigare än att rufsa till sina offers frisyrer. Dessutom är han fruktansvärt mörkrädd.
Bobo har utseendet emot sig och är så gullig att de flesta han möter bara vill gosa med honom.
Stubben är en brun, barkig trästump som en gång i tiden var en stor vacker ek. Nu sörjer han resten av sig själv och skriver dyster, högtravande poesi om de fornstora dagar när han åtnjöt respekt och beundran.
Stubben är oerhört allmänbildad – om han får säga det själv och hänvisar till att han är ständigt ”uppkopplad” via sina rötter – och en ordvrängare av rang som tycks kunna Svenska akademiens ordbok utantill. Hans förklaring till det är förstås att en del av hans träd använts som papper i just en ordbok.
Spegelbilden är Teos nemesis. En spegelvänd kopia av Teo själv som bor i alla speglar och som med rynkad näsa vräker ur sig kritik mot allt som har med Teos yttre att göra. Spegelbilden är en sarkastisk och minst sagt otrevlig figur.
Tant Elsa är Teos gamla dagisfröken som glömt allt om hur det är att vara fem år. Elsa är en korrekt och stram dam som inte alls begriper sig på Teo, men som ändå menar väl i det hon gör – för det mesta.
Teos kärlek till overkligheten ser Ella helt enkelt som en dålig vana och sätter därför käppar i hjulet för hans försök att fly från verkligheten till Elsa och fantasin.
Ekot finns ute i skogen och är den enda Teo känner som alltid har tid att svara honom. Ekot har fullt upp med att eka till alla som skriker på henne och framstår ofta som lite disträ. Men i sina lugnare stunder är hon en trevlig prick med den sällsynta förmågan att alltid finnas där.
Teos samvete är det slöaste, veligaste och minst samarbetsvilliga samvetet i hela världen. Det är uppenbart att Teo har bättre koll på rätt och fel än vad hans samvete har.
Om serieskaparna
Teos gudföräldrar är bröderna Hägglund, själva uppvuxna i det hittills oupptäckta turistparadiset Trehörningsjö mitt i den norrländska ödemarken.
De utgör två åttondelar av en sexbarnsfamilj och inledde tidigt sina försök att erövra seriebranschen. Den första serie de gjorde tillsammans, åtta och tio år gamla, skrotades efter bara tre avsnitt – men skam den som ger sig!
Torbjörn, född 1987, är storebror och manusförfattare. Vid sidan om serieskapandet roar han sig som skribent, krönikör och novellförfattare för Tidningen 7 i Örnsköldsvik. Han är på flera sätt en äldre variant av Teo, en tankspridd, rödhårig bokmal med överaktiv fantasi, många bra idéer, ännu fler dåliga och en stark kärlek till allt som håller till bortom verklighetens gräns. Framtidsplanerna inkluderar att bli författare och att rädda världen, men han kan inte bestämma sig för i vilken ordning detta ska ske.
Kristian, född 1989, är lillebror och tecknare. Han har alltid fått höra hur duktig han är på att teckna, vilket lett till storhetsvansinne och en orubblig tro på att det går att leva på det. Började som illustratör vid 15 års ålder, högskoleutbildade sig senare i serie- och bildberättande och arbetar i dag, utanför serieramarna, som illustratör. Vid sidan av arbetet filosoferar han om att verkligheten antagligen är overkligare än den verkar och jobbar på att rädda världen före sin brorsa.
Gilla Sjunde Sinnet på Facebook!